Haha en härlig slager!!

Vilken pärs! Det senaste dygnet har varit oerhört svårt och jobbigt att genomlida. Har knappt kunnat äta eller sova för farmors räkning, och tentan riskerade att bli lidande med flummiga formuleringar. Tidigare i förmiddags hängde jag nästan i ett hörn och väntade otåligt på telefonsamtalet som skulle förkunna hur farmors kamp mot den fruktade Cystania hade fortgått. Och turen var verkligen på vår sida när jag kom i kontakt med mina fastrar, tack vare skickliga läkare och medarbetare till Cystanias förtret som ilsket fick ringla sig ut ur operationssalen. Förhoppningsvis återser vi inte henne på länge, även om vi alla vet att hon när som helst kan komma tillbaka och kräva ett nytt offer. Detta eviga lidande och denna ständiga kamp mot detta fruktansvärda monster.

Jag står i tacksamhetsskuld till läkarna och forskningen och kommer därför höja mitt bidrag till cancerfonden för att fler operationer inte ska ha dödlig utgång. Nu kan jag andas ut tillfälligt och känner stor lättnad, och jag inser hur psykiskt påfrestande det har varit, vilket alla anhöriga säkert kan intyga. I morgon får jag besöka farmor och ventilera hur allt gått utifrån henne själv. Så lättad! Jag tackar mina fastrar för en mycket trevlig eftermiddag där tid gavs för reflektion, hopp och eftertanke. Kram!

Ledsen att jag inte varit så aktiv den här veckan heller, men jag har haft tankarna på annat. Bland annat är jag mitt uppe i tentaskrivande och forskar på mitt fördjupningsarbete samtidigt som jag oroar mig för farmors hälsa. Självklart vill jag vara tapper och inställd på att allt kan hända, både bra och dåliga saker. Även om farmor blivit rejält nedbruten under de senaste månaderna kan hon alltid överraska oss alla. Den stundade operationen för att ta en strid med cancern, den fruktansvärda Cystania som jag skriver om i en av mina satiriska berättelser, är bara några dagar bort. Och det är väl först efter dagens mårtensmiddag där jag samlade familjen för farmors skull som jag inser att det skulle kunna vara den sista måltiden. Nu vill jag ändå poängtera att jag inte på något sätt önskar livet ur henne, eller känner hopplöshet inför själva läkarvetenskapen. Jag är minst lika optimistisk som övriga familjemedlemmar, men jag vet samtidigt att det finns ingen garanti för att hon skulle vakna upp efter en operation, och även om hon skulle göra det vet ingen hur hon mår efteråt. Således är det hela att likna vid ett slags dött lopp. Om hon inte opereras inom den närmaste tiden avlider hon oavsett.

Men även jag kan vackla i min tapperhet, speciellt när jag tänker på allt arbete som väntar. Ni får förlåta mig för att jag skriver som jag skriver, men det känns bäst för mig att gå händelserna lite i förväg och vara så förberedd som möjligt. Lyckligtvis är vi många som kan hjälpas åt, och det ska sägas att det krävs både noggrannhet och eftertänksamhet när väl det arbetet börjar. Men förnärvarande släpper vi sådana tankar och gläds över den otroligt goda måltiden vi alla fick avnjuta och tackar varandra för den dyrbara tid vi tar i anspråk för att vara tillsammans.

Mårten Gås är ju när allt kommer omkring mer än bara en middag … i mat- och resursväg har det historiskt handlat det om att ta tillvara på allt … för familjen handlar det dock mer om att samlas och förenas kring en gemensam huvudrätt. För nostalgikern kan traditionen och minnena skänka stor tillfredsställelse och påminna oss om tidens förändrade kretslopp, för den sällskapsglade kan glada skratt och givande samtal ge upphov till stimulans i själen, och den matglade kan skatta sig lycklig över att få sätta sig ner till bords och göra sig beredd på att uppleva ett slags matorgasm i bästa fall. Det står oss därför klart att mårtensmiddagen fyller en viktig funktion i våra liv och alla har sin egen relation till den på sitt eget finurliga sätt. Låt oss nu hoppas att operationen går vägen och att Cystania lämnar oss i fred!

Tjenare på er!!

Ja inte mycket har hänt sedan sist då jag fortfarande är sjukskriven.... Eller jo visst händer det saker, bara väldigt ofta är det samma..

Sova, serier, äta, sova, läka..

Om några månader så ska jag vara helt återställd i alla fall och det är positivt, förhoppningsvis till jul och nyår.

I år håller ju både jag och J i nyår tillsammans och vi har bjudit in några nära vänner till att fira med oss, kommer bli toppen!! Nu ska vi bara  slå våra kloka huvuden ihop och planera ihop en kväll som de sent ska glömma! 

Vad tycker ni nu föresten... Ska vi få till en regering snart eller.... Det känns som att vi kommer ha en "övergångsledd regering" i flera år. De kan ju inte komma överrens och röstar hela tiden emot en och varandra... Låt oss veta vad du tycker i kommentarsfältet nedantill. Är du också trött på detta?

Som vanligt under Allhelgonahelgen tänder jag ett ljus för de avlidna, nära och kära som redan tagit steget över. Många spökar ju ut sig och förvränger sina utseenden och festar under den här helgen vilket egentligen inte är så klokt. Halloween har nämligen redan varit när Allhelgona infaller så att klä ut sig nu är lite att vanära de döda och dansa på deras gravar. Även om jag inte kan påverka det hela så är det i mitt tycke inte vidare lämpligt med sammanfallande halloweenfester. Jag har inga problem eller invändningar i övrigt på året, men ja … Nåväl, min egen metod är att tända ljus och ägna mig åt de döda. En del i min omgivning finner det deprimerande och ytterst sorgligt. Inte helt oväntat lockar godiset och festandet i stället för dessa människor.

I en tid där vi lever som om vi vore odödliga blir tanken på livets slut skrämmande. Men ska jag vara helt ärlig anser jag att tankar på döden får en att leva bättre, för döden handlar i själva verket om livet. Jag tror också att min spirituella sida och andliga övertygelse gör att döden inte heller framträder som så värst skrämmande för mig. Det är vid närmare eftertanke bara kroppen, som är själens verktyg, som dör och förmultnar medan själen stiger uppåt. Våra nära och kära finns med andra ord med oss hela tiden när vi behöver det. Något annat förefaller främmande, åtminstone för mig.

Som ett litet avbrott i studierna passade jag och Emma på att baka en Toscakaka. Jag är dock lite osäker på om den blev som den skulle, men den gick att äta i alla fall och det är ju huvudsaken. Nu blir det att fortsätta skriva på uppgifter som ska lämnas in kommande vecka!

Jahopp.. I helgen som varit hade Junis och UNF ett samarbete med LAN mellan våra båda föreningar.

 Planen var att jag och Hannes skulle åka dit med någon till medlem. Jag råkade ut för en olycka vilket gjorde att jag åkte
in på akuten för att kolla upp det.

Alltså kunde jag inte medverka på LAN'et. Hannes skulle då hämta uppsaker hos mig och ta med allt.

Ja vad händer då om att han inte ringer och säger att han blivit kräksjuk.......... Så det slutade i alla fall med att en styrelsemedlem kunde medverka och själva LAN'et verkade ändå ha gått bra.

Bara så typist för att vi hade ju planer på att skrämmas och att ha en frågesport med pris och allt..

Saker i livet blir inte som man tänker sig alltid..