Under 2011 har flickan studerat vid Kungsmadskolan på samhällsprogrammet. Det har dock framgått att Evelina hellre jobbar självmant och därför har en privat lärare tillsatts fr.o.m september.

Evelina uppger att läraren inte fokuserar på sina arbetsuppgifter utan är mer intresserad av sin elev. Socialnämnden beslutar att Evelina ska hamna i en mindre grupp och på så sätt få undervisning.

”Förgrep han sig på er?” frågade Maj, utan att titta upp från papperet.

Evelina blev kritvit i hela ansiktet och kollade åter ner på sina händer. Det var ett ämne som hon inte ville beröra. Det gav henne rysningar som gick ända in i själen.

”Nej”, svarade hon, föga ovetande om att hon med sitt kroppsspråk just svarade ja. Maj suckade och fortsatte.

Evelina har goda chanser att klara sin utbildning med hjälp av stödundervisning. Hon berättar att hon vill bli fotograf eller journalist, eller jobba inom liknande områden. Socialnämnden ser ljust på Evelinas framtid och bemöter henne med öppna armar.

”Fotograf eller journalist alltså…” Maj låtsades låta imponerad. Hon hade inte det minsta intresse för fotografiska konstverk eller granskande journalister. Oftast så ville de bara ha en bra historia att skriva om. Somliga av dessa borde ha satsat på en annan bana och blivit författare i stället, vilket också somliga gjorde. Liza Marklund och Jan Guillou hade båda börjat sin karriär som journalist.

”Jag tog djupa och mer gripande bilder förr”, svarade Evelina aningen förläget. Hon hade hittills bara visat upp sina fotografiska bilder för sin trogna väninna, som för övrigt inte uppskattade dem.

Maj släppte blicken från papperet och visade för första gången intresse för Evelina. Hennes intressen var ju grunden till det jobbsök som Maj skulle göra åt henne.

”Man skulle inte kunna få se några bilder?”

Maj blev förvånad över hennes entusiasm. Aldrig någonsin hade hon varit så nyfiken på en människa. För det var något märkvärdigt med Evelina. Något som hon inte kunde sätta fingret på.

Evelina såg osäker ut när hon tog upp sin Nikon-kamera ur väskan. Med tanke på den senaste gången så var det förståeligt. Nervöst räckte hon över kameran.

Maj tog glatt emot den och började bläddra i galleriet. Där fanns alla sorters bilder på växtlighet, hus, sjöar, gågator och porträtt. Maj log och tittade muntert på Evelina. ”Du kan ju verkligen fotografera, Evelina. Det här borde du satsa på.”

”Det är bara lite bilder jag tog när jag hade tråkigt. Varför skulle någon ha intresse för dem? En del är ganska amatörmässiga.”

Maj skakade på huvudet. ”Nej, så är det inte alls. Du ser ju världen, Evelina! Med dina bilder fångar du upp vårt land. Om du fortsätter så här kommer man i framtiden att kunna följa samhällets utveckling.”

Telefonen började ringa. Den lät precis som en hes näktergal som inte kunde göra annat än släppa väder. Maj lyfte genant på luren.

”Maj Tross!” sa hon med sin gälla röst. Hon avskydde att bli störd i ett möte, och det här mötet hade för en gångs skull intresserat henne.

Evelina satt som förstenad och vågade inte röra sig en millimeter. Maj var en kvinna som man inte gärna bråkade med. Det kunde leda till en stark osämja.

”Jamen det klart att du stör!” fortsatte Maj, förtretad till max. ”Vad har du för ärende egentligen? Va! Jaså…”

Hon tittade melankoliskt på Evelina som inte gjorde annat än rullade tummarna. Emellanåt höjde hon blicken för att möta Majs, men av någon anledning blev Maj bara stött när hon gjorde det, så hon sänkte åter blicken.

Maj suckade djupt när hon avslutade samtalet. ”Jag ska ta tag i saken… Tack Gustav.”

Hon lade sakta luren till rätta och såg sedan allvarligt på Evelina. Hon var osäker på hur hon skulle börja. ”Det gäller Anna-Lena…”

Evelina spärrade upp ögonen. Av tonfallet att döma kunde det bara innebära det värsta. Någonting fruktansvärt hade hänt Anna-Lena.

”Hon har ramlat ihop i sin lägenhet, förmodligen hjärnblödning.”

”Hur vet ni…?”

Maj viftade avvärjande bort frågan. ”Innan hon gick för dagen klagade hon över huvudvärk. När hon sedan lämnade kontoret glömde hon en del papper. Gustav ringde upp henne och då bad hon honom att lämna över dessa när han slutade… och det gjorde han också. Han fann henne i köket.”

Evelina gapade, hon kunde inte tro det. Hade Anna-Lena bara trillat ihop så där utan vidare? ”Jag förstår inte…”

Maj reste sig på darrande ben. Hela situationen hade plötsligt förändrats. Att hon inte hade uppmärksammat det i papperet tidigare. Tranemark, det var ju Anna-Lenas flicknamn. Anna-Lena Stålroth och Anna-Lena Tranemark var alltså samma person. Hur kunde hon ha missat den anteckningen?

Hon gick runt skrivbordet och satte sig på huk framför Evelina. ”Jag vet inte hur jag ska säga det här, Evelina… men, visste du vem Anna-Lena var egentligen?” Hon tittade på Evelina med fuktiga ögon. Empatin och sentimentaliteten skrämde henne. Det var obehagligt att tänka tanken i att Evelina och Anna-Lena haft en mor-och-dotter-relation. Det förklarade lite varför Evelina varit fast här i fyra år, men det klargjorde inte de andra fallen.

”Jag vet att hon tyckte väldigt mycket om mig och att hon kände min mamma.”

Maj såg nedstämd ut. Hon anade att hon skulle bli tvungen att förklara och det skulle inte bli lätt.

”Anna-Lena…” Hon harklade sig och sänkte rösten som om hon pratade om något hemligt. ”Anna-Lena var din riktiga mamma.”

”Nej!” Evelina tog ett bestämt språng upp ur stolen. På bara en sekund hade hennes kropp ändrat färg och nu var ansiktet blossande rött. ”Där har du fel!”

Maj sträckte medlidsamt ut sina armar emot henne. ”Det är okej, Evelina. Jag förstår att det måste vara en chock.”

”Nej, det är du som inte förstår…” Det blev alldeles tyst på kontoret och det enda som hördes var en humla som väntade i fönstret på att få komma ut.

Maj tog osäkert ett steg bakåt och tittade frågande på Evelina. Hon hade inte tänkt att det skulle bli sånt hysteri över Anna-Lena, kollegan som hon innerst inne såg som sin förebild, men som hon utåt sett hatade det.

”Anna-Lena kände min mamma. De var tydligen klasskamrater när de var små. När mamma blev sjuk brukade Anna-Lena komma och hjälpa mig med hushållet. Pappa hade ju redan försvunnit ur bilden då.”

Maj tog upp papperet igen och läste den noggrant en gång till. ”Här står att ni inkom som föräldralös, var det sant?”

Evelina tittade åter ner på sina händer. En våg av frustration sköljde över henne då hon erinrade våren 2008. Det hade utbrutit ett slagsmål mellan föräldrarna och Evelina hade i sin iver försökt hindra dem från att döda varandra. Det slutade med att pappan tog ett fast grepp om resväskan och lämnade dem.

I över ett år försökte Evelina få tag i sin pappa för att rädda sig själv från den misär som han efterlämnat. Modern hade gått in i en depression och utvecklat en psykos. När följande år var till ända hade sjukdomens spöke omfamnat Evelinas mamma så pass att hon inte kunde ta hand om sig själv. Psykosen höll fast henne i järngrepp.

Anna-Lena hade varit den enda lösningen och hjälpt till när modern försvann. Det visade sig sedan att Evelinas mamma hade avslutat sitt liv genom att dränka sig i Östersjön.

Anna-Lena som hyste så mycket kärlek för henne blev snart en ny mamma. En som stöttade och bidrog till alla förnödenheter som kunde tänkas uppkomma. En sann vän.

Tills fadern dök upp igen och förstörde alltihop. Det tog drygt fyra år för karln att samla på sig ett kurage. Fyra år till att formulera meningen ”hur känns det att ha blivit vuxen?”, och log på ett sådant sätt som fick Evelina att avsky honom ännu mer.

Maj närmade sig igen och lade försiktigt sina händer över Evelinas handflator. Evelina vaknade direkt upp från sina tankar. Hon tittade sorgset på Maj. ”Jag dödade honom…”

Maj vacklade bakåt och satte händerna för munnen. Var det en mördare hon betraktade?

”Du gjorde vad?” Maj slöt ögonen och hade båda armarna tät intill kroppen som om hon kramade sig själv. Hennes underläpp darrade av rädsla.

Evelina lade märke till det och gick snabbt fram till henne för att trösta, men Maj backade bara och avvärjde så kvickt med sin högra hand att hon nästan slog till Evelina.

”Det var inte meningen”, snyftade Evelina, halvt som halvt. Dels på grund av att hon menade vad hon sa, men lika mycket för att hon inte kunde behärska sig. ”Jag blev bara så arg.”

Maj tittade klentroget upp. Hon visste inte vad som var värst, att Evelina hade mördat sin far eller att Anna-Lena inte längre var i livet. Anna-Lenas öde föreföll helt plötsligt ointressant även om det fortfarande var allvarligt. Men nu hade Evelina klämt fram information som Anna-Lena hade undangömt, varför då?

”Det är ingen ursäkt”, svarade hon nedstämt. ”Varför har inte Anna-Lena dokumenterat det här?”

Evelina ryckte nonchalant på axlarna. Hon hade egentligen inte det minsta intresse för Anna-Lenas dokumentation. Som person såg hon aldrig bakåt utan var hela tiden framåtsträvande, kanske för att det inte var roligt, men också för att hon inte ville fastna i något gammalt.

”Hon glömde väl bort det bara.” Evelina ryckte nonchalant på axlarna igen och tittade ut genom fönstret. Bakom henne stod Maj med en häpnadsväckande min, som om hon betraktade ett spöke. Något abstrakt och obehagligt.

”Glömde bort!” Hennes röst försvann för ett par sekunder och hon var tvungen att dricka ett glas vatten innan hon kunde fortsätta. ”Jag har svårt att tänka mig att någon glömmer bort ett mord, såvida du inte skrämde henne så pass att hon beslöt sig för att tiga. Ni stod ju varandra så nära sa du!”

Maj kokade inombords. Hon hade aldrig blivit så här arg på någon i hela sitt liv och då hade ändå väldigt många retat upp henne. Maj blir nämligen uppretad väldigt lätt.

Evelina skruvade på sig och synade återigen sina händer. Hon hade ingen lust att stå och prata om hennes far, ingen lust att prata över huvud taget. Hon ville bara bli kvitt socialen. Få dem att inse att hon klarade sig på egen hand. Det hade ju Anna-Lena insett, men inte velat acceptera.

”Kan jag gå?”

Maj tog ett fast grepp om henne och visade upp sitt allra vidrigaste ansikte. Hela minen var förvriden när hon yttrade: ”Du går ingenstans, hör du vad jag säger!”

Fortsättning följer...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vi har flyttat till ny domän. Nya inlägg ser ni här:   http://torejesper.blogspot.com/ ...

          Tjenare!!Ni som ännu inte har kikat in vårt nya ställe, gör gärna det. Där fortsätter TJ andan och vi har nya saker planerade, just nu finns ännu ett nytt videoklipp ute!       https://torejesper.blogspot.com/   Ha det...

Så närmar vi oss midnatt och årets sista dag är kommen. Det har verkligen varit ett mycket händelserikt år på många sätt vilket jag redan skrivit om i det förra inlägget. Jag tänkte därför ta tillfället i akt att tacka för alla de här åren på bloggpl...

    http://torejesper.blogspot.com/           ...

  Hoho! Då har det äntligen lidit mot jul och jag inser verkligen hur lite jag bloggat den här månaden och helt gått upp i en massa annat. Till exempel har jag den senaste veckan träffat flera vänner och bytt julklappar, eller har vi ätit god mat...