”Vad menar du med att hon har slutat?”

Evelina tittade tillintetgjort på socialsekreteraren mittemot henne. De satt i samma rum som de alltid hade suttit i. Samma gamla möbler och samma tapeter som luktade renoveringsdags.

Kvinnan som kallade sig själv socialsekreterare höjde förbryllat ögonbrynen. Hon hade inte den minsta lust att brusa upp på Evelina. Hon var bara angelägen om att få ärendet avslutat. Se till att flickan fick en så bra framtid som möjligt.

Socialnämndens ekonomi var sedan något år tillbaka begränsad. Det fanns ingen möjlighet att ge ungdomarna tillräckligt med stöd. Dagens ungdomar hade också en tendens att kräva mer och mer.

Evelina Holm hade övergått från att stirra på socialsekreteraren och i stället betraktade sina handflator. De var klibbiga och ivriga. Ivriga att få utöva någon form av handarbete. Hennes ordinarie handläggare skulle ha lagt märke till hennes osäkerhet och illmariga blick, för det var med en blandning av fasa och stolthet som hon skådade blåmärkena på handlederna.

En människa med empati hade omedelbart ställt sig själv frågan: ’Varför inspekterar personen så stringent sina händer?’

Men Maj Tross gjorde inte det. I stället ögnade hon igenom papperet som hennes kollega hade försett med uppgifter om Evelina. Det var faktiskt en ganska häpnadsväckande historia om man tänker efter. Det som på papperet bara innehöll ett par meningar innefattade egentligen ett helt liv.

”Ja, så är tyvärr fallet, Evelina. Anna-Lena blev omplacerad på grund av arbetsbrist i Värnamo kommun.” Maj talade så formellt hon kunde. Det hade varit några hektiska dagar som nyligen framskridit.

Socialnämnden hade utnämnt henne till kommunens hjälte eftersom hon så bra fick ungdomarna i arbete. Men det var bara halva sanningen. Ungdomarna kom mycket riktigt ut i arbete, men i de allra flesta fall blev de tvångsplacerade. Maj hade till exempel rekommenderat en nittonårig kille med en klaustrofobi så det fanns inget annat, till ett hem för människor med autism och Aspergers syndrom utanför Växjö. Nämligen Skåningegård i Dänningelanda, drygt en mil ifrån centrum. Killen hade mått så dåligt efter bara några dagar och när hans mamma kom för att hämta upp honom, fann hon honom sittande på huk i buskaget tårögd och likblek.

I ett annat fall hade Maj gång på gång frågat en tjugoettårig kvinna vad hon helst ville göra med sitt liv. Kvinnan svarade då att hon ville bli en entreprenör och utveckla viktiga dataprogram som skulle bli nödvändiga i framtiden. Maj hade då varit nära att sätta polkagrisen i halsen och skrattat kvinnan rätt upp i ansiktet. Varpå hon yttrade: ”Det där projektet kan du lägga ner med en gång. Du kommer aldrig att lyckas! Tänk på något mer genomförbart i stället.” Kvinnan blev så småningom utplacerad som praktikant på Harald Nyborg. Det gav henne visserligen erfarenhet, men hon fick inte utlopp för sin kreativitet.

Både hon och nittonåringens mamma ringde upp Maj veckan därpå.  Båda var överens om att Maj inte tänkt klart vid valet av arbetsplats för ungdomarna. Maj svarade sakligt att man naturligtvis kunde tänka om, men att det inte fanns några andra platser tillgängliga just nu.  Det där vägrade i alla fall modern att tro på. Dessutom svarade hon med att socialen hade ett ansvar för dem. Då blev Maj arg. Hon hade nämligen redan skrivit ut de personer som på papperet nu var i arbete. Att dessa sedermera inte trivdes på sin arbetsplats föreföll ointressant för Maj.

Flickan inkom till avdelningen den 23 oktober 2010. Evelina Holm uppger att hon är femton år och föräldralös. Vid närmare efterforskning visar folkbokföringen att modern Anna-Lena Tranemark är folkbokförd i Ljungby kommun, men saknar en fast bostad. Fadern är enligt folkbokföringen Claes Holm och avled i september 2010.

Så löd de första raderna om Evelina. Maj tog ett djupt andetag och höjde sedan blicken mot Evelina. ”Du har alltså varit inskriven i snart fyra år.”

Evelina släppte fokus från sina händer och tittade än mer tillintetgjort på Maj. ”Ja”, svarade hon lågmält. ”Anna-Lena har varit ett moraliskt stöd i min utveckling. Jag tror inte att jag hade kunnat överleva utan henne.”

Maj fnös vid det tilltagandet och synade henne hånfullt. Hennes kollega, Anna-Lena Stålroth var en ytterst komplicerad kvinna. Hon kunde varken säga ja eller nej i olika sakfrågor, höll med om precis allting samtidigt som hon var emot och så hade hon en känsla för empati. En empati för de ungdomar som tvingades söka upp avdelningen arbete och välfärd och be om ekonomiskt bistånd. Då hade de hamnat hos Anna-Lena och hon hade ’tagit hand’ om dem. Som en hönsmamma hade hon pratat med dem och visat sin förståelse. Gett dem pengar och erbjudit kurser där de kunde utveckla sin sociala förmåga. Men Anna-Lena hade inte fått ut ungdomarna i arbete! Endast ett fåtal hade lyckats komma ut i arbetslivet, men det kunde knappast ses som Anna-Lenas förtjänst. Nej, inte förrän Maj Tross fick uppdraget började det hända grejer. Då helt plötsligt minskade antalet ungdomar som var i behov av ekonomiskt bistånd. Det här resulterade ju så småningom i att Anna-Lena Stålroth fick säga upp sig eftersom Maj lyckades bättre med sin uppgift.

”Vad du behöver är ett arbete, Evelina.” Maj fortsatte att ögna igenom Evelinas handlingsplan medan hon pratade. ”Jag är väl medveten om att Anna-Lena har hållit dig fast här och jag tror säkert att hon hade fortsatt att göra det om hon varit kvar här!”

Evelina spärrade förfärat upp ögonen. Det kunde inte vara möjligt. Inte skulle väl Anna-Lena hindra henne från att bli kvitt hjälpen från socialen. Hon skakade förtvivlat på huvudet. ”Det är inte sant.”

”Jaså, du tror mig inte!” Maj började se rött och blev med ens genast ond på Evelina. ”Du ska inte tala om för mig vad som är sant och inte! Jag har gått i den hårda skolan må du tro… När jag var arton år tvingade pappa mig att flytta hemifrån. Det fanns ingen som helst säkerhet som du nu sitter på. I stället fick jag söka anställning i en fabrik utanför Malmö. Genom den anställningen fick jag också en bostad då föreståndaren där erbjöd mig hans gästrum i sin lägenhet. En pervers typ som jag aldrig hoppas få se igen.”

Evelina gapade och förmådde inte svara. Hennes eget liv var heller ingen dans på rosor. Ändå kunde hon inte jämföra sitt eget misslyckande med Majs.

”Det har tagit mig flera år att förtränga livet i Malmö. Staden som jag så fint växte upp i. Jag har fått kämpa för att få en högre position än fabriksarbete. Och det säger jag…” Hon gjorde en kort paus. ”… att det har bara varit nyttigt.”

Evelina brast i gråt. En våg av känslor sköljde över henne likt ett stormande hav. Hon fick för ett ögonblick en impuls av att gå ner på knä och be om förlåtelse. I stället satte hon händerna för ansiktet och lät huvudet sjunka ner i knät.

”Jag vet att jag inte har ansträngt mig mer!” Tårarna rann hejdlöst nerför kinderna på henne och var omöjliga att kontrollera. ”Pappa beklagade sig flera gånger för mig. Han sa att om jag inte visade större tacksamhet mot honom så skulle jag få klara mig själv.”

Maj höjde intresserat ena ögonbrynet. Hon var dock inte bekväm med Evelinas plötsliga utbrott. Hon skruvade på sig och sänkte rösten. ”Nu ska vi inte bli sentimentala, Evelina. Det tjänar ingenting till. Du ska vara tacksam över den hjälp som Anna-Lena gett dig, men nu måste du stå på dina egna ben. Du är ju snart tjugo år! Herregud, har du inte ångest?”

Ett gråtmilt leende spred sig över Evelinas läppar. Tanken på ångest fick henne att tänka på en gammal skolkamrat som hon egentligen hatade, men som i sammanhanget fick stå i centrum. Skolkamraten hade fått ångest över precis allting och under ett par hektiska månader varit självmordsbenägen. Det hade smittat av sig på Evelina såtillvida att hon börjat röka. Tunga och beroendeframkallande cigaretter som varit illegalt importerade från Afghanistan.

Behovet av att röka bestod än i dag, men ångesten hade hon lärt sig att hantera. Det var en fråga om självdisciplin.

”Det har jag lyckats komma över”, svarade Evelina dröjande.

Maj fnös igen och ägnade uppmärksamhet åt papperet.

Under 2011 har flickan studerat vid Kungsmadskolan på samhällsprogrammet. Det har dock framgått att Evelina hellre jobbar självmant och därför har en privat lärare tillsatts fr.o.m september.

Evelina uppger att läraren inte fokuserar på sina arbetsuppgifter utan är mer intresserad av sin elev. Socialnämnden beslutar att Evelina ska hamna i en mindre grupp och på så sätt få undervisning.

Fortsättning följer...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vi har flyttat till ny domän. Nya inlägg ser ni här:   http://torejesper.blogspot.com/ ...

          Tjenare!!Ni som ännu inte har kikat in vårt nya ställe, gör gärna det. Där fortsätter TJ andan och vi har nya saker planerade, just nu finns ännu ett nytt videoklipp ute!       https://torejesper.blogspot.com/   Ha det...

Så närmar vi oss midnatt och årets sista dag är kommen. Det har verkligen varit ett mycket händelserikt år på många sätt vilket jag redan skrivit om i det förra inlägget. Jag tänkte därför ta tillfället i akt att tacka för alla de här åren på bloggpl...

    http://torejesper.blogspot.com/           ...

  Hoho! Då har det äntligen lidit mot jul och jag inser verkligen hur lite jag bloggat den här månaden och helt gått upp i en massa annat. Till exempel har jag den senaste veckan träffat flera vänner och bytt julklappar, eller har vi ätit god mat...