I fem dagar har jag nu tagit starkt penicillin för min infektion. Det gör inte längre lika ont i näsan även om det fortfarande känns obehagligt när något trycker på den. Olyckshändelsen är numera en vecka bort och det enda märkbara som vittnar om den är blåmärket runt ögat. I övrigt finns det inga tecken på någon olycka, vilket jag således är tacksam för.

De här dagarna har varit plågsamma på flera sätt, framför allt energikrävande. Jag förmodar att allt mod som uppbringades timmarna efter olyckan urladdade mina batterier fullständigt. Därtill ska man inte glömma bort att jag gått runt med starka mediciner i kroppen i mer än fem dygn. Så här efteråt känner jag mig som en ny människa, precis som om jag genomgått en reningsprocess.

Under rehabiliteringen har jag varit försjunken i Danielle Steels biografi om hennes son Nick Traina som led av manodepressivitet i hela sitt nittonåriga liv. Det har varit emotionell läsning hela boken igenom och jag måste säga att det var särskilt intressant att komma min förebild inpå livet. Hon uppvisar att hon besitter betydligt fler egenskaper än jag trodde var möjligt. De senaste åren har jag förundrats över hennes talang och skrivkraft då hon ger ut mellan 3-4 böcker om året. Dessutom är hon djupt trogen sin familj och diskuterar knappt sin framgång vare sig med barnen eller pressen. Jag blir verkligen inspirerad att inte ta så seriöst på det konstnärliga.

Det finns stunder i livet då man får tillåta sig själv att tänka på annat och inte förblindas av egendomliga fantasier. Det senaste året är ett klart bevis på det. Hade jag verkligen helhjärtat satsat på mitt författarskap hade jag tagit vilket ströjobb som helst för att få pengar till uppehället medan jag väntade på ”inkomstsmällen”. Men jag är av en natur som vet att kunskap kan förändra en människans möjligheter till mer än enbart biträdestjänster.

Om jag överblickar mitt släktträd finner jag inte många med högre utbildning. Inte ens från den släktgren vars konstnärlighet jag ärvt. Däremot finns det en mängd respektabla yrken och intressanta människoöden. Personligheter som valt att gå sin egen väg och bryta familjesammansättningar. Det kostar att bemästra sina berg och uppfylla sina drömmar och mål. Men de har funnits före mig som ett bevis på att det går att gå motströms.

När jag började studera på universitet ville jag inget annat göra än sluta och börja jobba. Jag var sur för att yrket ens krävde utbildning, fastän besserwissern i mig visste betydligt mer än han uppvisade. Nu är jag ytterst tillfreds med min tillvaro och all den kunskap som jag tillägnat mig de senaste månaderna. Såväl mina omdömen som mina betyg vittnar om hårt arbete. Jag kan inte sitta och säga att det varit som en dans på rosor. Långt ifrån! Men kan jag klara det, kan andra göra det också. Det gäller bara att motivera sig själv!

Det var evigheter sedan jag rörde mina skrivanteckningar. Tanken var att jag skulle börja direkt efter nyårshelgen, men inget har hittills blivit uppdaterat. Men det är egentligen ingen som pressar mig förutom jag själv. Mitt distributionsavtal med Recito förlag upphörde innan julhelgen och därmed har vi önskat varandra god fortsättning. Det är både en lättnad och en besvikelse. Lättnad för att jag inte längre känner någon press angående nytt material och kan därvid ägna mig åt studier och skriva i min egen takt. Besvikelse för att jag inte klarade av det. Kostnader för marknadsföring och PR-insatser som föga gynnade försäljningssiffrorna.

Det är ändock ganska otroligt att jag blev publicerad och kunde inför arbetsgivare uppvisa såväl målmedvetenhet som entusiasm. Tack vare det har jag fått många fina vänner som fortfarande är en del av mitt liv i dag. Inget har därför varit förgäves utan varit viktiga delar i min personlighetsutveckling. Det bästa är därför att fortsätta i samma anda med liknande öppenhet och motivation som tidigare. Då kommer man långt här i livet! Ni märker att texterna blivit längre den här veckan, vilket måste betyda att mitt skrivbehov har infunnit sig till slut. Jag trodde inte det kunde vara så rogivande att skriva om sig själv. Det är betydligt roligare att skriva om andra människor främst för att man kan gå utanför ramarna. Mitt eget liv kan jag inte överdramatisera på exakt samma vis, även om det ibland händer, dock ytterst sällan.

Vad mig anbelangar ser jag endast bloggen som ett sätt att skapa underhållning och bidra till reflektion. Men nu ser jag den som en möjlighet att skriva av mig. Med tiden lär säkert inläggen bli kortare. Den kreativitet som nu infunnit sig är bättre att dokumentera på annat håll.

Jag önskar alla våra läsare en fortsatt bra dag!

Tjenare på er!
I veckan har vi hunnit med både experiment, det hade jag idag, sedan har vi varit i skogen och spelat mycket spel och åkt pulka innan snön försvann. Hoppas er vecka har varit bra. En vecka sedan J försökte ta sig hit men misslyckades Tack vare att bussen krockade in i en lastbil.

Ja det var en liten kort uppdatering. Imorgon ska ni få lite film med, blir nog lite blandat från veckan.

/T out!

Återträffen med Björn blev väldigt lyckad även om han gav mig fel instruktioner om platsen där vi skulle träffas. Medan han satt och väntade i F-huset på universitetsområdet, satt jag i D-huset tillsammans med ett par uppstoppade fåglar och väntade på att han skulle sluta sin lektion. Det var ändå tur att jag valde sms:a honom om var någonstans jag befann mig. När han sedan skrev att han satt i restaurang Karl-Oskar blev jag helt konfunderad…

Det visade sig att han har kvällskurser två kvällar i veckan så vi hann endast ta en snabb fika och avlägga varsin rapport om läget. Björn delgav att han numera studerar sådant som han verkligen brinner för och jag berättade vad som egentligen hände efter hans beslut om att lämna utbildningen. Det var trevligt att träffa Björn igen även om jag visserligen inser hur mycket som hänt sedan vi senast sågs. Vi lovade därför varandra att vi snarast måste träffas igen och jag kan ärligt medge att jag gärna vill umgås lite längre än en timme nästa gång. Men jag respekterar hans studier precis som han respekterar mina.

Resten av gårdagen gick åt till TV-serier och Al-Fadji. Jag blev så inspirerad i Så Mycket Bättre av Felipe ”Fille” Wengers karaktär Lilla Al-Fadji att jag nu håller på att beta av hans radioprogram i P3. När jag nu lyssnar på honom och även ser lite klipp på Youtube vet jag att jag sett den här mannen förut, men inte lagt ner så står energi på honom. Men efter några program kan jag inget annat göra än älska denna dryga karl.

Jag ber om ursäkt för att frågelådan publiceras så sent, men jag hann aldrig sitta med redigeringen i går, så satt med det i dag. Hoppas allt är okej med er och att ni tar det lugnt i svängarna. Ciao!

Eftersom det kommit in så många funderingar kring trafikolyckan ägnar jag ett avsnitt åt att prata om den!

Som ni kanske redan märkt publicerade jag inget boktips i går. Jag kan uppriktigt säga att jag inte haft någon lust att stå framför kameran dessa dagar. Ändå ska jag göra ett försök genom att bemöta era funderingar kring olyckan och hur jag egentligen mår. Saken är den att jag inte mår så värst dåligt som de flesta verkar tro. Det klart att händelsen inte går mig obemärkt förbi, men det är ändå inte så att jag känner mig skärrad eller så. Den värsta chocken kom nog direkt efter jag kom hem i torsdags. Under tiden jag väntade på ambulansen och min läkartid kände jag mest bara för att lägga mig ned och skrika i princip. Men jag gjorde inte det utan jag intalade mig själv att jag skulle klara det, både för min skull och mina anhörigas skull. Så här i efterhand kan jag faktiskt erkänna att det är okej att känna sorg och även lättnad. För samtidigt som jag hade extremt ont i huvudet var jag enormt tacksam för att skadan inte blev värre. Det jag nu dras med är blåmärken som är både gula och blåa, vilket får mig att tänka på Fridas låt Dunka mig gul och blå!

Den nya distanskursen började i går med en presentation av oss själva. Vi har sedan fått i uppdrag att läsa en kursbok, en artikel och två barnböcker från 2010-talet för att komma i gång. Den första uppgiften handlar mest om att påvisa vad som skildras i samtidens barnlitteratur och hur vi ska förhålla oss till den. Jag tycker mina nya kurskamrater verkar lovande och intressanta. Det är en blandad kompott med lärare, bibliotekarier, föräldrar och övriga som har intresse för litteratur. Min förhoppning är att vi ska trivas och få ut så mycket som möjligt av studietiden, även om uppgifterna är individuella. Antagligen lär vi väl få opponera på varandras texter inkl. kan det vara tryggt med kursdeltagare som man kan be om råd. Såvitt jag kan se är vi fyra stycken från föregående termin som läser den här kursen vilket gläder mig.

Jag kommer nu ägna några timmar åt att läsa och svara på era frågor om olyckan och lite annat. I eftermiddag ska jag bege mig ut till universitetet för att träffa en gammal kurskamrat som hoppade av utbildningen under andra terminen. Hur det gick kanske jag rapporterar för er i kväll. Men inget boktips blir det den här veckan tyvärr, men ägna gärna veckan åt att orientera er bland böcker som intresserar er så återkommer jag en annan dag.

Ända sedan olyckan har det varit betydligt svårare att sova ordentligt. Den stela nacken gör det obehagligt att ligga ned och jag vågar inte vända mig på sidan för näsans skull. Dessutom har jag varit ovanligt pigg de här nätterna att jag inte känt behov av att sova. När jag väl somnar återupplever jag olyckan eller befinner mig i andra fordon som får det att värka i benen. Det gör det ytterst svårt att vilja sova över huvud taget.

I går var första dagen som jag började känna framtidshopp igen efter att ha fått kontakt med min drivkraft angående konstnärskap, drömmar och målsättning. Som jag nämnt tidigare har jag efter olyckan inte orkat göra något speciellt. Det jag gör har under den här perioden känts meningslöst, vilket gjort mig omotiverad till att slutföra saker som jag påbörjat! Men i går kunde jag efter läkarbesöket slappna av och sakteligen börja ta mig an saker och ting igen.

Även om antibiotikan gör mig groggy så börjar idéerna spira som vackra vårblommor i kroppen. T ex har jag fått nya roliga uppslag till bokprojekt och jag har även kommit underfund med att jag behöver förändra vissa vanor. Jag ska försöka göra upp en lista där jag kan gå igenom sådant som kan utveckla min personlighet. T ex skulle jag kunna utmana mig själv genom att göra något som var helt otänkbart tidigare eller bara ägna mig åt sådant som jag verkligen mår bra av.

I dag har jag tillsammans med T varit hos Jonna. Under hela den tiden vi varit vänner har T aldrig varit hos henne, medan jag själv besökt henne ett antal gånger. Hon serverade oss fiskpinnar med makaroner vilket resulterade i diskussioner om olika maträtter som är lätta att laga. Det visade sig att både T och Jonna föredrar enkla rätter, medan jag gärna söker experimentera med sådant som tar längre tid. Men jag förstår att man ibland vill tillaga något enkelt. Speciellt efter en lång arbetsdag då man bara tillagar något för att stilla hungern.

Efter maten spelade vi Finns i sjön och Skitgubbe med en kortlek som T hade med sig. Beträffande Finns i sjön vann vi alla tre varsin gång medan jag blev skitgubben nästan alla gånger. En gång vann jag dock, men Jonna var nära att bemästra mig även då. Det var ett mycket trevligt besök och vi lovade varandra att höras av lite oftare framöver.

När jag kom hem ringde jag upp min morbror som hört av sig under tiden jag varit hos Jonna. Han ville såklart veta mer om olyckan och hur behandlingen gått till. Det blev ett mycket givande samtal. Det är sällan vi hörs av numera så hans telefonsamtal överraskade mig verkligen. Vi hann precis prata färdigt tills mamma blev klar med middagen. Som plåster på såren efter allt vi gått igenom den här veckan unnade vi oss lite tacos. Resten av kvällen har jag ägnat mig åt repriser av Farmen och Stjärnorna på slottet.

I morgon börjar en ny termin med litteraturvetenskap som jag ser fram emot. Det är väl lika bra att jag berättar mer om det längre fram. Nu hoppas jag sömnen infinner sig som den ska och att jag kan bli kvitt olyckan. Det vore det allra bästa… God natt!