Maja-Stina tog långa och bra tag ut i vattnet. Det gick lite trögare att simma själv än med en sjöjungfru. Dessutom hade hon alla sina vapen på ryggen. Tack vare hennes far hade hon lärt sig simma med fiskar och vara bland vatten. Det var så som hon hade fångat sina första fiskar. Inom kort var Maja-Stina framme vid skeppet och till odjuret som höll kaptenen fängslad i munnen. Nu fanns det ingen återvändo längre och Maja-Stina gav ifrån sig ett tjut när hon sedan började sticka odjuret.

Sjöodjuret tyckte inte om detta så han spottade ut kaptenen igen. Han sänkte sig sedan mot Maja-Stina och nu var han jättearg. Men hon lät sig inte skrämmas utan kastade sitt spjut rakt in i hans ena öga. Odjuret tjöt av fasa och klappade till Maja-Stina med den farten att hon flög upp på däck. Olof stod där både kladdig och sur, en förnedring han inte upplevt sedan våren 1564 utanför Kalmar. De båda iakttog varandra lite snabbt men sedan var fokusen på odjuret igen. Då susade en pil förbi de i ilfart och borrade in sig i odjurets hjärta. Han tappade balansen och föll ner i sjön. Väl där hoppade två sjöjungfrur upp och drog ner honom under vattnet.

Vid slottet hurrade man för bågskyttens hjältemod. Vakterna hade nu återfått förståndet samt deras allvarliga humör. Ingrid kramade om hjälten och bad Jonas att göra detsamma.

”Du verkar ha klarat dig bror min” sa hon och log. Bågskytten muttrade inte längre.

”Jag har varit med om en del men nu kände jag behovet av att komma hem” svarade han. Efter att ha tittat på skeppet som nu skulle lägga till vid landsbryggan skrattade han.

”Och det var nog ett ganska klokt beslut”.

Jonas gick sedan fram och kramade om sin morbror. De skulle lära känna varandra och han skulle få veta varför han inte vetat om honom tidigare. Ingrid förklarade för sin son att hennes bror tänkte i samma bana som han själv. Att laga mat var inget för hennes bror så det var därför som han stack. Men nu skulle han få stanna ett tag innan vidare resor. Han var i praktiken också den enda som kunde berätta om Sveriges huvudstad. Detta såg alla fram emot att få höra.

Skeppet hade nått sitt slutmål och Maja-Stina hoppade glatt ner till marken. Olof surade dock fortfarande men kom så småningom också han ner till sällskapet. Jonas blev nästan till sig när den färgstarka tjejen mötte alla med ett leende. Han ville gärna bli bekant med en flicka. Maja-Stina upptäckte också honom och flinade åt hans ansiktsuttryck. Just då kom mjölkerskan ut från slottet. Det var dags att mjölka innan alla var uppstigna. Men nu möttes hon av en hel drös med folk. Tiden nästan stannade och hon stirrade konstigt på de alla en efter en.

”Vad vill det här säg” sa hon bittert. ”Har ni ingen vett att sova som alla andra?”.

Alla bröt i gapskratt. Mjölkerskan fattade ingenting.

    /J

Snabbt som vinden red Jonas på Petrus genom skogen. Först var det lite svårt och han ramlade av minst två gånger. Detta hade han aldrig fått göra för sina föräldrar. Farten från Petrus blåste liv genom håret och i den stunden var det lätt av leva. Sorgligt nog skulle han få återlämna hästen till landshövdingen. Dimman hade nu nästan helt avtagit från den tidiga morgonen att man kunde se allt klart.

Vargen som anfallit Maja-Stina på grund av hunger hade nu blivit återställd. Han mötte Petrus i farten som först blev skrämd på nytt. Men sedan upptäckte vargen sin läkande hjälte på hästens rygg. Han skulle belönas och inte ätas upp denna dag. Vargen ylade och satte riktning rätt in i skogen. Jonas beordrade Petrus att följa med i samma riktning. Nu färdades de genom grönskande skog och senare ut på fältet. Vargen ylade en gång till och satte fart in i skogen igen.

De red över fältet och strax såg Jonas sin mamma. Det tog inte många sekunder innan han såg sjöodjuret ute på Helgasjön. Här verkade det hända saker minsann. Petrus bromsade in väldigt häftigt intill Ingrid som återigen blev skrämd. Hur mycket skulle hennes hjärta klara egentligen? Den här gången blev Ingrid oerhört glad och lättad över att se sin son. Aldrig tidigare hade hon varit så orolig. De tittade på varandra och Jonas lät märka en tår rinna nerför kinden på modern sin. Efter en varm kram var det dags att återvända till allvaret.

”Vad händer här” frågade Jonas till sin mamma. Ingrid började darra igen.

”Ett odjur anfaller det där skeppet, och en flicka har simmat ut dit” stammade modern. Jonas undrade om han verkligen hade hört rätt. Vad kan en flicka göra?

Då flög grindarna upp på slottet och ett gäng vakter strömmade ut. De var sömniga fortfarande och därför inte lika argsinta som de brukade vara i stundens allvar. Jonas och Ingrid ställde sig tätt intill varandra. Vakterna blängde sina trötta ilskna blickar i syndabockarna som var uppe alldeles för tidigt.

”Vad vill det här säg” frågade en av vakterna tillslut. Jonas bara pekade ut på Helgasjön och vakterna blev då knäsvaga och började bita på naglarna. Hälften av de svimmade och tre stycken vände sig om.

”Det finns inget vi kan göra” grät Ingrid och kastade sig i sonens famn.

”Säg inte det, syster” svarade en mörk röst bakom de allihop. Ingrid spärrade upp ögonen och Jonas vände tvärt sitt ansikte om mot rösten. Då kände han igen mannen. Det var ju bågskytten och varför kallade han hans mamma för syster?

Imorgon får vi den spännande avslutningen    /J

Ingrid och Maja-Stina hade svårt att koppla den nuvarande situationen. Sjöodjuret tycktes bara komma allt närmare. Det värsta vore ju om besten skulle följa efter skeppet hit. Ingrid slog händerna för ansiktet och hoppades att ordning skulle inträffa inom kort. Maja-Stina visste bättre och frågade hastigt var Ingrid kommit ifrån. Därpå sprang hon in samma väg som henne då hon hamnade i slottsköket. Nu måste hon springa upp till andra våningen där föräldrarna fortfarande låg och sov.

Sjökaptenen Olof Riddarholm log över sin nya kompass och gick sedan över till sin kikare. Kronobergs slott var äntligen inom synhåll. De hade hållit sina tider väldigt bra och det skulle troligen bringa mer penning till kistan. Olof andades in havsluften och bara njöt när han plötsligt kände en stank. Därpå skrek mannen uppe i masten.

”Kapten, nu är det slut med friden” skrek han. Sjöodjuret reste sig upp ur vattnet och blängde sina ögon i kaptenen. Olof kände ilningar i ryggraden.

Maja-Stina fick upp dörren till sovkammaren. Här vilade de flesta av slottets tjänstefolk. Alla hennes kastspjut och andra tillverkade vapen låg vid sängen i kanten av kammaren. Jägarens dotter vaknade då precis av en hemsk mardröm. Hon mötte förfärat Maja-Stinas blick.

”Ett stort sjömonster tänker döda oss alla” viskade hon i mörkret. Maja-Stina greppade taget om sina vapen och kramade om flickan.

”Somna om du, jag fixar monstret” viskade hon tillbaka och stängde dörren om sig när hon sprang ut. Den här gången tog hon vägen till fängelsehålorna och ut genom en stor gång till andra sidan av slottet. Hon kunde se Ingrid darra inåt land. Maja-Stina vinkade lugnt och dök sedan ner i vattnet.

Sjöodjuret nosade på kaptenen och slickade sig om munnen. Tungan i käften fladdrade häftigt och ögonen vidgades. Men det blev droppen för Olof. Han dängde sin kikare rätt i skallen på sjöodjuret som ledde till att dennes ögon började rulla. Efter ett tag återfann odjuret sin balans och röt riktigt åt kaptenen. Därpå öppnades gapet och odjuret anföll.

”Kapten” skrek mannen i masten.

Imorgon fortsätter äventyret med Jonas    /J

Jonas fattade efter andan. Det hade varit hans första nära-döden-upplevelse. Bågskytten inspekterade björnen, och när han klargjort att den var död muttrade han och började gå. Men Jonas stannade inte länge på sin plats utan följde efter sin hjälte. Detta uppskattade sedermera inte bågskytten något vidare utan bad om att få bli lämnad ifred. Han skulle väl inte behöva önska att björnen fortfarande levde.

”Jag är vilse och hittar inte hem” kom det plötsligt ur Jonas. Bågskytten muttrade något och pekade på vattenhålet där björnen kommit ifrån.

”Du kan hitta hem den vägen” svarade han och började gå lite fortare. Jonas bara stod kvar förvirrad och trött. Den täta dimman kom de sedan emellan och snart var bågskytten utom synhåll.

Trots sin förvirring återvände han till vattenhålet. Vattnet liksom glittrade och gav ifrån sig ett lugn som även den räddaste kände sig trygg i. Han upptäckte sin törst och formade händerna till en skål för att samla ihop lite vatten. Då märkte han hur varmt det var i vattnet. Som en redig vattenkälla var det. Mycket märkligt. Efter björnens intåg hade ju de mystiska varelserna hållit sig i bakgrunden. Nu däremot dansade de runt sin nya kamrat. Till den grad att Jonas nästan tyckte de var lite väl närgångna.

Midnatt hade nu blivit ungefär kl. 4 på morgonen. Hans mamma var nog färdig med sitt bakande vid det här laget. MAMMA! Hon skulle ju ha vatten. Endast vid få tillfällen brukade Jonas få aga. Nu kände han hur straffet kunde lyda. Dessutom kunde han inte berätta om typen som stulit Petrus eftersom han inte återfunnit honom. Fallet tycktes vara omöjligt att förklara för Kronobergs höga herrar. Vem lyssnade till barnens fantasier?

Då sträckte en hand upp ur vattnet. Jonas behövde inte tveka för allt magiskt runt honom uppmanade att han skulle greppa taget. Först var det ett vänligt handslag när händerna förenades men sen så drogs han ner i djupet. Farten ökade och Jonas kände att syret sjönk ofantligt snabbt. Han skulle snart få kramp och slutligen drunkna. Den som dragit ner honom märkte detta och ökade farten ännu mer. Jonas hade nästan försvunnit när han kastades upp i en glänta nära Evedal. Han uppfattade bara en fena som försvann ner i vattnet. Allt hade hänt så oerhört fort att han inte hunnit se något. Varför fördes han till Evedal?

En häst gnäggade bakom honom. Kunde det verkligen vara? Jonas vred på sig och där stod landshövdingens hingst Petrus.

Imorgon fortsätter äventyret med Maja-Stina     /J

Mängder med vatten fyllde Maja-Stinas lungor när hon susade längre ner i vattnet. Inte kunde hon slita sig loss heller för någon höll ett fast grepp om henne. Men tillslut släppte taget och hon kunde göra sig fri. När hon vände sig om log en sjöjungfru mot henne. Kunde det verkligen vara sant? Maja-Stina hann inte tänka mer för hon måste upp till ytan. Sjöjungfrun hade fört henne väldigt nära slottsvallen. Här kunde hon simma själv. Solen som värmt den gångna dagen hade nu värmt vattnet. Sjöjungfrun dök upp till ytan några gånger och simmade en bit med henne. Det verkade dock som att hon inte kunde prata eller så ville hon helt enkelt inte. Vid bron till slottsängen skrattade sjöjungfrun och vinkade hejdå. Därpå försvann hon ner i vattnet.

Först var det hela oförklarligt och konstigt som hon nyligen upplevt. Hade verkligen en björn anfallit henne? Och hade hon simmat med en livs levande sjöjungfru? Maja-Stina visste att hennes föräldrar inte skulle vilja vid hennes upplevelser i skogen. Hur skulle man förklara att landshövdingens häst var borta dessutom?

Midnatt hade nu blivit ungefär kl. 4 på morgonen och solen skulle strax åter resa sig. Vakterna på slottet öppnade grindarna först om två timmar för mjölkorskorna. Medan dessa timmar skulle kunna gå satte hon sig för att fiska i vallen. Där fanns det gott om torsk som väntade på att bli uppdragna. Då upptäckte hon en kvinnogestalt som kom emot henne. Dimman låg fortfarande på då och då så nu urskilde hon bara att det var en kvinna. Efter några sekunder hoppade hon fram ur dimman och panikslagen grep hon tag i Maja-Stina.

”Har du sett min son” frågade kvinnan med darr på rösten till henne. Maja-Stina hade visserligen blivit jagad av troligen en pojke. Sen om det var hennes son var ju en annan sak.

”Nej, jag tror inte det” svarade Maja-Stina artigt. Kvinnan slog händerna för ansiktet och ville nog försvinna till närmaste sinneskammare. Det var ett rum nere i källaren där sinnessjuka och sinnesslöa gärna hamnade. Kort sagt folk som inte passade in i dåtidens samhälle klassades som sinnessjuka.

”Men hur kom du ut ur slottet” frågade Maja-Stina lugnt. Om hon bara var artig skulle kvinnan lugna sig lite. Men kvinnans blodiga händer berättade allt. Hon hade brutit sig ut på något sätt med våld.

”Jag tog en gång från slottsköket” svarade hon bara. Maja-Stina tog initiativet att krama om henne. Kvinnan lät sig lugnas i hennes famn. Lugnet avtog dessvärre en minut där efteråt av ett dån. De måste hålla för öronen och springa för att se vad som dånar så hemskt. Men ser de i syne eller vad? Mitt ute på Helgasjön skymtade de båda ett stort sjöodjur. Lite längre bort kom också ett skepp som nu tycktes vara i fara.

Imorgon fortsätter äventyret med Jonas    /J

Det var inte lätt för Jonas att följa efter typen som stulit landshövdingens häst. Han lät ju endast sina bara ben bära honom genom fältet och in i skogen. Tillslut måste han ge upp och hämta andan. När han då återfått luft i lungorna insåg Jonas att han nu var inne i skogen. Ögonen vidgades på honom. Endast ett fåtal har lyckats komma ut från skogen levande. Varför skulle han följa efter den där typen? Och när han väl kommit fram, vad skulle han då göra? Tjuvar och banditer har ju troligen massvis med vapen så Jonas hade varit helt försvarslös.

Dimman hade dessutom blivit alltmer tjock och tätare vilket gjorde det svårare att se. Jonas tycktes urskilja mystiska varelser i dimman som dansade runt honom. Viskningar och öronbedövande läten borrade sig in i Jonas huvud. Det knöt sig i magen på honom och han insåg att han kommer svimma om de får hålla på lite till. Men då mindes han underhållningsgänget som brukade sjunga om mystiska väsen. Jonas var en stor beundrare så han genom sina minnesbilder tog några danssteg. Viskningarna avstannade. Här har jag min möjlighet tänkte han och började dansa hela dansen och sjöng i takt med stegen. Då följde skuggorna i dimman med och plötsligt dansade de genom skogen. När dimman lättat en aning kom de fram till en dal. Där låg en stackars varg och skakade. Jonas tog fram en salva som hans mor gjort för länge sedan om olyckan kunde vara framme.

Då hördes ett skrik genom skogen och därpå ett vrål. Jonas tyckte det lät som en björn. Då kom han på varför han var i skogen igen. En björn hade hittat typen istället. Jonas blev visad av de mystiska varelserna som liknade dvärgar. Efter många om och men följde han efter. Ungefär fem minuter senare stod han öga mot öga mot den fruktansvärda björnen. Björnen var hungrig och oerhört trött på sina byten att han vrålade och klöste klorna i närmaste träd. Nu skulle han få mat och ingen kunde hindra honom. Ingen kunde hjälpa Jonas nu men han skrek i panik efter hjälp ändå. Björnen blev då bara ännu argare och skulle kasta sig på Jonas då en pil sköts in i björnens hjärta.

Jonas vände sig om och där stod en bågskytt.

Imorgon fortsätter äventyret med Maja-Stina    /J

Petrus började bli svårare att kontrollera och hade satt riktning åt helt fel håll. Det verkade också som om någon förföljde de med in i skogen. Men Maja-Stina hade ju en häst så den förföljaren skulle de nog lätt kunna skaka av sig. Månen lyste nu mellan trädgrenarna och det var vad ljus som lyste upp skogen. Dimman tycktes också bli allt tätare och konstiga figurer sprang runt om varandra och började följa efter Petrus.

Maja-Stina famnade i farten efter sitt nybörjade kastspjut. Det var långt ifrån färdigt men det skulle förhoppningsvis duga åt någon av figurerna. Just då lättade dimman en aning och figuren fick gestalten av en varg. När de nu såg varandra kunde han gå till anfall. Hon skrek då vargen kastade sig efter henne men av paniken kördes spjutet rakt in i vargen. Skriket skrämde Petrus så pass att han bytte riktning ännu en gång. Maja-Stina var då inte med på noterna utan föll av hästen som bara sprang vidare i panik.

Vargen låg nu och skakade på marken. Men vargen var bara början på eländet för en björn skymtades snart borta i dalen. Maja-Stina kan inte dräpa denna själv utan måste sätta sig i säkerhet. Hon skyndade sig att dra ut sitt spjut och satte fart längre in i skogen. Björnen hindrade henne från att ta samma väg som hon kom ifrån. Till hennes egen lycka började dimman bli tät igen och hon kunde springa utan att bli sedd. Men björnen var strax bakom henne ändå för han kastade sig fram mellan skuggorna. Plötsligt kom hon ut ur skogen till ett vattenhål. Nu fanns det ingen återvändo och sakta vände hon sig om för att möta slutet. Björnen gav ifrån sig ett vrål och skulle just ta tag i sitt byte, då någon utan förvarning tog tag om Maja-Stina och drog ner henne i vattnet.

Imorgon fortsätter äventyret med Jonas    /J

Han var son till smeden Nils Nilsson som på slottet kallades Smidar Nisse. Hans uppgift var som sin egen fars att smida järn. Kanske att själva grindarna och dörrarna är gjorda av Nils eller hans omkrets. Jonas mamma var bagerska inne i slottsköket och brukade baka gott bröd. Nackdelen var att hon sällan fick behålla så många mängder åt sin egen familj. Istället skulle mycket lämnas åt slottets herrskap. Ingrid som hon hette brukade dock jobba över extra för att baka för egen del. Hittills hade hon kommit lindrigt undan men man visste aldrig med slottets vakter.

Ingrid och Nils träffades genom deras fäder som trivdes väldigt bra ihop. Kocken och matmästaren serverade ofta smederna med god mat. Alltsammans var uppskattat. Men yrkerna skulle leda till att Jonas drogs mellan uppfostringstvister. Mammans sida ville ha honom i köket och lära ut matkonster medan pappans sida ville ha honom i smedverkstaden. Vad Jonas själv ville frågade ju ingen. För på den här tiden hade barnen inte så mycket att säga till om. En väldigt bra anledning till varför de var just så frustrerade.

Jonas brukade vilja komma ut från slottet och t.ex se på jägarna när de fångade sina byten eller se Magni fiska. Ungefär två gånger om året får Kronoberg även besök av ett gäng underhållningsmänniskor. De dansade och sjöng för herrskapet. En dag skulle Jonas följa med detta gäng men tillsvidare var det bara en dröm.

Så började det skymma och Ingrid påbörjade den sista bakdegen. Kocken lämnade sin position efter att ha sett Ingrid påbörjat sitt sista arbete för den här dagen. Inte kunde han veta att hon skulle kämpa i nästan två timmar för att göra egen mat efter den deg hon höll på med. Regeln på Kronoberg var att all köksproduktion lämnas till slottets skafferi. Jonas kom in svettig efter hårt smidande och skrämde nästan livet ur mor sin. Men i stressen kunde han få springa ner till vallen och hämta vatten. Jonas gjorde alltid som han blev tillsagd och greppade taget om en hink. Han lyckades ta sig förbi vakten och ner till vallen. Men på vägen tillbaka möttes han av en stängd slottsport. Det var strax innan midnatt och Kronoberg skulle försöka sova trots oroligheter för danskarna. Jonas måste stanna ute ikväll men då såg han hur någon knyckte landshövdingens hingst. Så gör man inte tänkte Jonas. Han måste följa efter den här typen.

Imorgon fortsätter äventyret med Maja-Stina     /J