TJ

Inlägg publicerade under kategorin Recensioner

Av tj - 4 oktober 2016 22:15

I dag har jag inte mått så bra! Alla har vi sådana dagar då vi bara vill sjunka genom golvet och försvinna ... eller åtminstone ifrågasätter vad det är vi håller på med. En sån dag har jag haft i dag. Det gick därför väldigt segt att plugga varför jag fick avbryta ganska fort. Alltihop kändes meningslöst. Vad är det jag försöker åstadkomma liksom? Nåväl, jag ska inte dra ner er i det där träsket för det är ingen trevlig plats. Jag lyckades i alla fall ta mig upp en bit genom att gå på bio, och se Meryl Streep gestalta Florence Foster Jenkins.


Florence var en rik arvtagerska med drömmen om att bli en stor operasångerska. Hon lyckades uppträda på en del konserter och spela in lite skivor. Saken var bara den att hon egentligen inte kunde sjunga. Detta hindrade henne dock inte som betraktade sig själv som en storhet. Publiken kom å andra sidan att älska henne, fast inte på det sätt hon förväntade sig.

 

Filmen bygger på den sanna historien om Foster Jenkins och jag tyckte det var en charmerande berättelse. Streep är oerhört duktig och jag kan inte komma på en film där hon inte lyckats. Men det är samtidigt svårt att koppla bort Streep och se henne som Foster Jenkins. Det blir mer en humoristisk film med en utstyrslad Streep som sjunger falskt. Hennes motspelare Hugh Grant gjorde också en lyckad insats som Florence make St Clair Bayfield. Grant brukar gestalta karaktärer som alla är charmiga men stundtals jobbiga i längden då de tycks virriga och oberäkneliga. Den här gången fick han dock vara lugn och ansvarsfull, inte alls någon utmärkande rollfigur. Det är också välkommet! I rollen som pianisten Cosmé McMoon ser vi Simon Helberg, känd från The Big Bang Theory. Det var väldigt roligt och uppskattat att se honom i något annat än som Howard Wolowitz.


Som ni redan vet älskar jag kostymdrama och har egentligen bara lovord att ge angående det. Det är något speciellt med svunna tider tolkad i modern gestaltning. Det vi likväl kan ifrågasätta är varför regissören Stephen Frears endast fokuserar det komiska med Florence, nämligen att hon var tondöv och såg sig själv som en storhet. Självklart är det roligt att skratta åt hennes föreställningar. Men det finns en djup ångest som inte fokuseras alls. Känslan av att vara fejk och dess påföljande smärta är nedtonad. Florence var en kavat och bestämd kvinna som var medveten om att många skrattade åt henne, inte med henne. Ändå fortsatte hon uppträda!


I filmen framställs hon i stället som lyckligt ovetande och hennes make gör allt i sin makt för att undanhålla henne den bittra sanningen. Men självklart får hon reda på vad folk anser om hennes sångbegåvning och då rasar hennes värld samman. Det säger sig självt efter att ha levt i en helt annan föreställningsvärld och abrupt tas ner på jorden. Men den smärta och förödmjukelse Florence kände vid "insikten" får inte stort utrymme. Stora delar av hennes personlighet går vi därför miste om, delar som enligt mig hade gett berättelsen mer djup. Men Florence Foster Jenkins är trots dess brist på djup en humoristisk film med duktiga skådespelare. 4/5 TJ-ringar!


Hoppas morgondagen känns bättre!   


 

Av tj - 1 augusti 2016 22:00

 

Tänk dig att allt förändras och du tvingas leva rullstolsbunden i resten av livet. Du tappar hoppet när du varje dag vaknar upp till en obeskrivlig smärta och är beroende av andras hjälp. Detta blir verklighet för den framgångsrike aktiemäklaren Will Traynor när han blir påkörd av en motorcykel. Men tillvaron underlättas när den färgstarke Louisa Clark börjar som personlig assistent hos honom och försöker visa honom att livet fortfarande är värt att leva. Livet efter dig är en kärlekshistoria som garanterat kommer få dig att gråta, skratta och bli arg samtidigt.


Jag gillade verkligen historien även om den stundtals var ganska förutsägbar. Det är nästan som en saga där Sam Claffins roll som Traynor är den illa tilltygade prinsen och Emilia Clarkes roll som Clark är den fattiga pigan som kommer till undsättning och blir förälskad i prinsen. Jojo Moyers berättelse har många liknelser med sagan. Men det är en modern skildring av olika samhällsklasser och hur kärleken blir ett sätt att bygga broar mellan dimensionerna, även om det är häpnadsväckande hur Louisa får jobbet från första början.


Jag måste berömma Claffin och Clarke för deras insatser. Det är deras kemi som gör filmen sevärd enligt mig. Jag föll för karaktären Louisa Clark som ska föreställa en borttappad småstadstjej med sprudlande optimism. Historien fokuserar visserligen detta personlighetsdrag så pass mycket att det ibland blir lite överdrivet.


Will Traynor framkallar tillika en del frustration med sin dödslängtan och uppgivenhet. Å andra sidan är Traynors inställning till livet förståelig med tanke på de plågsamma smärtor han utstår varje dag. Men lösningen på hans problem har fått kritikerna att tända till. De menar att Livet efter dig riskerar att sända ut ett budskap där livet som handikappad inte är värt att leva, men argumentet är inte särskilt starkt eftersom Moyers gång på gång skildrar hur ont Traynor har och hur ömtålig han är för sjukdomar att en förstår berättelsens bitterhet.


Jag håller inte med recensenterna som påstår att filmen inte är sevärd. Förvisso haglar klyschorna och en kan ifrågasätta hur Lou blev den utvalda att hjälpa Will. Men personligen charmar det mig att en personlighet som Louisa Clark får en chans trots att hon inte har någon erfarenhet över huvudet taget. Det inger något slags hopp om ni förstår vad jag menar, även om naivitet och ignorans får katastrofala följder för morgondagens samhälle om fler följer i Clarks fotspår.


Vi bör betrakta berättelsen om Louisa och Will som en kärlekshistoria där den fattige vinner den rikes hjärta även om det ser ytterst mörkt ut i början. Men det är samtidigt en berättelse om att släppa taget om den funna kärleken. Oavsett om det här klassas som chick lit berör det mig och för mig är känslor betygsgrundande. En film som inte berör är ingen bra film! Jag är övertygad om att Livet efter dig kan beröra er också ;) Fyra TJ-ringar!

 

 

Av tj - 31 juli 2016 17:00

 

Kände det var mycket smidigare att berätta om filmupplevelsen i en vlogg även om jag ser oerhört trött ut så här dagen efter!   

 

 

Av tj - 16 juni 2016 11:30

 

Gårdagens filmdag med Nemi var verkligen supertrevlig och rolig. Först spelade vi Geni innan vi bänkade oss framför tv:n och tittade på Now you see me (regisserad av Louis Leterrier), en riktigt bra film. Fascineras du av magiker som mirakulöst kan trolla fram kaniner ur en hatt eller vet precis vilket kort ur en kortlek som är ditt kommer du också älska The Four Horsemen i Now you see me. Det är framför allt magin som piffar upp en i grunden klassiker med brottslingar som gäckar polisen.


Handlingen i den första filmen kretsar kring fyra magiker som med hjälp av högteknologiska magishower förbluffar sin publik. De utmanar sig själva genom att bland annat utföra ett bankrån på en annan kontinent för att sedan ge publiken alla pengarna. FBI-agenten Dylan Rhodes är emellertid fast besluten att sätta dit magikerna och gör allt i sin makt för att avslöja dem. Men illusionisterna är inte att leka med utan använder alla ess i rockärmen för att undslippa fängelsestraff.


Now you see me är en fängslande film med snabba vändningar och effektfulla illusioner som gör det rent omöjligt att titta bort. Det roliga och också lite skrämmande är att du som betraktare grips med i illusionerna. Inget är som det verkar och absolut ingen kan du lita på. En hårdhudad realist eller de som lever i logikens värld lär dra håret av huvudet under filmen. För mig var det omöjligt att dra några slutsatser kring deras trolleritrick eller vem som skuggar vem. För att få behållning av filmen och verkligen ha glädje av dess illusioner bör betraktaren lägga sina logiska förklaringar åt sidan. Med ett öppet sinne blir filmupplevelsen som bäst.

 

Efter filmen tog vi oss ner till restaurangen Spice ’n Rice innan vi uppsökte biografen för premiären av uppföljaren: Now you see me 2! Filmen har samma koncept som den första med avancerade trolleritrick, den här gången med datoranimering, och regisserad av Jon M. Chu. Skillnaden är att The Four Horsemen flyttar gränserna från sinnesförvrängande äventyr till att avslöja oetiska metoder som tech-magnaten Walter Mabry ägnar sig åt. Det blir illusionskonst som tar nya höjder runt om i världen och som slutligen tar kompanjonerna till Macau (där James Bond brukar hålla till) där de söker frikänna sina namn och avslöja hjärnan bakom ett avancerat rån.


Båda filmerna har bra skådisar som skildrar sympatiska rollfigurer, däribland Woody Harrelson, Mark Ruffalo, Morgan Freeman, Jesse Eisenberg och Michael Caine. Det som lockade i uppföljaren var självfallet Daniel Radcliffe som gestaltar det tekniska underbarnet, tillika skurken Mabry. Han gjorde en bra insats och efter ett par scener var Harry Potter som utsuddad. Det här är den andra filmen utanför Potter-serien jag ser honom i. Men Radcliffe är ingenting jämfört med Caine och Freeman vars insatser på vita duken är rent mästerliga och det syns att de njuter av sin speltid och det smittar även av sig på betraktaren.


Now you see me 1 och 2 är klockrena popcornfilmer där inget är som det verkar. Filmtiden är allt annat än långsam och tittaren lär garanterat överraskas. Stundtals är de dessutom riktigt roliga!

 

 

Av tj - 12 juni 2016 23:00

 

En femtiotalsfilm i min smak! Kate Winslet är helt enkelt underbar på vita duken! Regissören Jocelyn Moorhouse presenterar i år en vildsint tolkning av Rosalie Hams roman The Dressmaker om en framgångsrik sömmerska som söker svar på en gåta hon sedan barnsben försökt lösa. Sömmerskan Myrtle ”Tilly” Dunnage blev bortskickad från sin hemby i tidiga år, anklagad för att ha dödat en pojke. Tjugofem år senare återvänder hon i syfte att hämnas och ta reda på sanningen kring pojkens död …


Dunnage spelas av den underbara Kate Winslet, vars insats är en fröjd för ögat. Hennes karaktär är visserligen personlighetskluven och svår att placera precis som filmens genre. Dramat kring Tilly Dunnage och hennes inskränkta hemby är underhållande, men The Dressmaker är allt annat än en komedi. Den är lite av alltihop … nästan som en mix av australisk filmhistoria. I huvudsak romantik, hämnd, buskis och överanvänd dramatik. På många sätt motsvarar The Dressmaker givna kriterier beträffande bra film som inte är förutsägbar. Å andra sidan behöver inte handlingen vara dålig eller inte givande bara för det är förutsägbart, men filmupplevelser blir mycket roligare och givande om tittaren inte vet slutet eller det som händer däremellan.


Kate Winslet spelar mot bland annat Liam Hemsworth som gestaltar arbetaren Teddy McSwiney (nästan onödigt snygg likt en fotomodell vilket gör honom till ett medvetet sexobjekt). Personligen har jag inga problem med exponering av hud och lättklädda kroppar, men ifrågasätter berättartekniken och påpekar att handlingen ibland tappar fokus och får stå tillbaka när antingen Winslet eller Hemsworth (ibland båda samtidigt) tillfredsställer oss på vita duken. Jag erkänner å andra sidan att vissa scener tilltalade mig. Framför allt njöt jag när paret var i samma bild. Historien kring Dunnage och McSwiney kan verka som utskriven och klar, men det kan jag meddela att den inte är. Dels beror det på personlighetskluvenhet och dels våghalsighet. Mer säger jag inte!


I övrigt möter vi andra intressanta figurer som Dunnage får möjlighet att utöva sina talanger på. Inom kort blir hon bygdens sömmerska och främsta designer trots bybornas förakt gentemot henne. Det mest härliga är femtiotalmiljön i allmänhet och kläderna i synnerhet. Jag förundras över hur historien håller mig fängslad hela vägen igenom. Förvisso inrymmer The Dressmaker överdramatiserade epoker varför man skulle vilja fråga Moorhouse hur hon resonerade där. Emellertid är handlingen klockren och om en bortser från en del detaljer får The Dressmaker toppbetyg.

 

 

Av tj - 31 maj 2016 23:00

 

Äntligen fick jag tid över att uppsöka biografen och se uppföljaren till Alice i Underlandet, denna gång Alice i Spegellandet, som helt avviker från dess förlaga vilket troligen får Aliceälskare att sura i ett par dagar. Jag delar samma frustration som kritikerna att det traditionella filmberättandet i årets produktion helt inskränker Lewis Carolls nonsens. Framför allt är det psykologiska temat i filmen både jobbigt och älskvärt. Jobbigt är visserligen fel ord, men att gå på djupet beträffande Carolls varelser förändrar intrycket av dem vilket kan vara provocerande för Aliceälskare.


Jag förstår mycket väl T’s kritik gentemot storyn som uppmanar oss att begrunda och lära oss av det förflutna. Ett tema som onekligen genomsyrar Amerikas filmproduktioner just nu. Storyn i Alice i Spegellandet handlar huvudsakligen om tidsresor och undervarelsernas bakgrund. Alice Kingsleigh lyckas komma tillbaka till Underlandet via en spegel och upptäcker då att den galne hattmakaren blivit sjuk p g a saknaden efter sin familj. I förra filmen sades det att hattmakarens familj dog när Jabberwocky satte Underlandet i lågor. Men i uppföljaren påstår han att de lever. För att finna sanningen om familjens öde reser Alice tillbaka i tiden.


Men tidsresor är komplicerade saker eftersom minsta ändring av det förflutna också ändrar nuet och framtiden. Inte allra minst uppstår problem när Alice söker förändra Underlandets historia genom (för henne) små ändringar. Emellertid är det ytterst svårt att förändra det förflutna vilket filmen också förmedlar. I stället är det meningen att vi lär oss av våra misstag.


Alice i Spegellandet presenterar Carrolls karaktärer på ett mer djupare plan vilket jag vanligen uppskattar. Personligen är jag intresserad av psykologi och hur individer formas. Hur kommer det sig då att jag blir uppretad när samma sak görs på Underlandets varelser. Kanske för att jag i grund och botten är en Aliceälskare och inspirerats av Carrolls nonsens hela livet. Förvisso gladde jag mig över regissören Tim Burtons moderna version där drömmen om Underlandet i själva verket existerade vid sidan om vår egen värld. Burton gjorde tillika Carroll rättvisa tack vare teknologin som för första gången kunde skildra karaktärerna som de faktiskt såg ut när Carroll skrev historien.


Nackdelen var dock att vissa karaktärer fick en mer djupgående personlighet som i årets uppföljare får stort utrymme. I huvudsak den galne hattmakaren som i själva verket heter Tarrant Hightopp och drottningssystrarna den röda (Iracebeth) och den vita (Mirana). Den röda drottningens historia lämnar mig icke oberörd, och självfallet var det intressant att få se hur allt blev som det blev, men jag är kluven till om det är rätt att behandla Carrolls värld på det här sättet. Det traditionella filmberättandet hör enligt min mening hemma någon annanstans. Ändå finns det mycket att förundras över, däribland magin och de färgstarka personligheterna.


Regissören James Bobin lyfter också upp Alices kvinnokamp i det viktorianska England under 1870-talet vilket tilltalade mig. I övrigt får inte Alice så mycket utrymme utan Alice i Spegellandet handlar främst om den galne hattmakaren och den röda drottningen. Aliceälskare kommer troligtvis bli besvikna och kanske sura när de upptäckter att schackmotivet är underanvänt. Men för att åberopa kritikerna talar vi om surrealism i Alicesammanhang. Aliceproduktionerna vill i första hand återge drömmar i vårt undermedvetna. I andra hand förmedla tyngre saker. Enligt T är storyn i Alice i Spegellandet förutsägbar och det håller jag med om. Men det innebär inte per automatik att vi inte kan lära oss något av den. Filmen förmedlar att vi inte kan förändra det förflutna, men vi kan lära oss av våra misstag. Tillika finns det goda och onda sidor i varje individ. Ur denna synvinkel är Alice i Spegellandet fullt sevärd enligt mig.

 

 

Av tj - 6 maj 2016 20:09

 

Efter ett par timmars skrivande var det skönt att koppla av med en biofilm. Mother’s Day hade premiär i dag med Julia Roberts, Kate Hudson, Jennifer Aniston och Jason Sudeikis m fl. Den handlar om olika mödrar från olika samhällsklasser i åtskilliga levnadssituationer, inklusive en far som försöker uppfostra sina döttrar, men som ideligen sörjer sin avlidna hustru. Jag uppskattade verkligen Marshalls produktion då vårt mångkulturella samhälle belyses i sin helhet. Jag tror å andra sidan dagens filmindustri har vissa riktlinjer vad befolkningsrepresentation beträffar. Vissa karaktärers attribut och handlingar var dessutom så invävda i historien att jag tror ingen ens reagerade. Det är sådana filmer och böcker jag numera föredrar och som uppskattas starkt. Många klassar säkert Mother’s Day som en romantisk komedi, vilket det självfallet också är. Men filmen har en del viktiga budskap att ge sin publik varför jag tycker folk som vanligen inte föredrar genren ska se den. Så här i Kristi Himmelfärdstider är det väl aldrig fel med lite stjärnspäckad dramatik!


Min morbror var också här tidigare i dag och bad att få låna min kamera till hans Tysklandsresa nästa vecka. Mina bilder hädanefter kommer med största sannolikhet att vara av sämre kvalitet så ni vet det redan nu. Hoppas han inte är borta alltför länge, hehe.

 

 

Av tj - 12 september 2015 23:14

 

I veckan har jag fått ta del av Philomenas historia. Hon var en av de kvinnor som på 50-talet tvingades leva i nunnekloster efter att ha blivit med ett utomäktenskapligt barn. I klostret blev man en slav och arbetare sig "skamfri" i upp till fyra år om inte ännu längre. Kvinnorna tvangs dessutom beskåda när deras barn såldes vidare till högstbjudande.

Judi Dench gestaltar Philomenas öde på ett fantastiskt sätt. En varmhjärtad person trots det kyrkan och katolicismen utsatte henne för, vilket får mig att beundra henne. Jag kan bara inte förstå hur det fick fortlöpa på det här viset.

Philomenas berättelse är inget påhitt, utan är i allra högsta grad en sann skildring i hur det gick till i Irland för sextio år sedan. Filmen lämnar mig icke oberörd, snarare begrundar jag vad jag just sett. Den vittnar om en mörk tid i katolska kyrkans historia, som jag hoppas och tror inte många är stolta över i dag. Låt oss bara hoppas att barnen fick det bra... kvinnorna fick ju ärr resten av livet. Philomena var bara en av tusentals unga ogifta kvinnor!

 

 

In other languages

Kontakta oss.

    

Om oss!

   

Hej alla läsare!

 

Varmt välkomna till TJ-bloggen, som utöver dagliga inlägg producerar videoklipp, musik, bilder och mycket annat!
----------------
Welcome to the TJ Blog, in addition to daily posts, we produces videos, music, photos and more!

 

För mer info:

T's ord och bilder

Väntande text

 

Uppdateringar från J

Uppdaterad 25 oktober:

 

Månadens bilder!

 




 

Sociala medier

                

Media

              

Tips

     

Tävlingar

      

Övrigt

       

Regler för bloggen

      

Läs om hur du kommenterar, ställer frågor eller lämnar åsikter.

Vad vi accepterar eller annat som handlar om bilder och filmer.

  

Klicka här

Er hörna

     

Kommentera, möt och diskutera bloggen med andra läsare och oss.

 

Gör ditt inlägg direkt

Undrar ni något?

    

Missat något av det nya ?

J´s författarskap


Vilka länder besöker oss?

free counters

Läsvärda bloggar

Arkiv

Kategorier


Skapa flashcards