Sommarens resa till Tallinn! 
En halvtimme full med olika äventyr som vi var med om då vi besökte Estlands huvudstad för andra året i rad, denna gång var vi där i 4 dagar!  

Då har passet äntligen kommit och jag är personligen rätt nöjd med fotot! Det är ju annars vanligt att passfotografier inte blir så himla bra eftersom restriktionerna är så hårda. Men jag ville få till en bra pose och det fick jag. Nu kan jag börja resa utrikes och till främmande platser. Går allt som planerat blir Tyskland första anhalten.

Tjenare hoj allesammns!

Nu är vi nära skolstarten som sker nu på tisdag den kommande veckan!

Vi är helt uppe i det sista planeringstilfällena där vi ska göra schemat och när de olika fritidsavdelningara ska ha tillgång till gympasalen och musiksalen, bildsalen osv.  

Sommarlovet har varit väldigt skönt och nu borde ju mina batterier vara uppladdade,,, nu ligger jag i sängen sjuk istället bara några dagar innan.....

Inte riktigt den starten jag hade hoppats på men jag ska minsann klara detta innan skolan börjar på tisdag! 

En bomb var på väg att detonera under eftermiddagen i Växjö! Ja, det var åtminstone så det kändes när jag och mamma återvände hem efter en utflykt i Småland. Som vanligt är våra resor fyllda med dramatik och känslor. Jag börjar ana att det är för att jag och min mor är väldigt lika. Det är inte alltid vi drar jämt och ibland blir det för mycket. Slitningen oss emellan skrämmer mig samtidigt då jag befarar det värsta. Mamma har ju fått utstå mycket tråkigheter den senaste tiden och har verkligen inte behov av att behöva dras med mitt oberäkneliga humör. De senaste åren tycker jag dessutom det blivit mer oberäkneligt varför jag tror jag är i en formande process där jag verkligen försöker komma underfund med mig själv.

Jag har kanske berättat för er om min personlighetsklyvning där två motsatta halvor ska lyckas samarbeta med varandra, något de inte alltid gör. Ibland vill det sig riktigt illa, men än så länge har det inte skadat någon. Jag tror inte min mor har påverkats av mig så värst mycket i alla fall. Det har jag verkligen varit noga med i sociala situationer så att inte folk ska börja prata (för det gör de ändå …), att alltid vara behärskad, hövlig, civiliserad och trevlig utåt även de dagar då man kämpar sig upp ur det gyttjiga träsket. Jag har redan sett för mycket, hört det mesta och upplevt lite också att jag anser att nu får det räcka. Det minsta jag kan göra för att bära upp min egen heder och min egen värdighet är att bringa mig själv och min familj i god dager, för vi är lika mänskliga och fantastiska som andra människor. Jag hyser verkligen stor respekt för alla i min familj. De är de sista som jag skulle vilja såra, liksom mina vänner som börjar komma mig riktigt nära.

Nåväl, det här inlägget skulle inte bli så djupt. Men det är skönt att skriva av sig då och då. Utflykten som gick mellan Tingsryd och Urshult var riktigt mysig nästan hela tiden. Vi fyndade en hel del plastgrejer på en outlet, på Börjes tog vi varsin smörgås – köttbullesmörgås till mig, räksmörgås till mamma – och handlade lite smått och gott. Det roliga var att jag handlade mer än mamma. Medan hon var sparsam gjorde jag av med pengar vilket kändes lustigt i sammanhanget. På vägen till Urshult upptäckte vi att bilen började låta konstigt och kände en lätt oro inför den framtida utgången. Mamma och jag har ju en historik där vi färdats i oberäkneliga bilar. Kan bli en annan historia en annan gång.

Vi gjorde ett uppehåll på loppmarknaden i Bredaslätt och där gjorde jag några riktigt fina fynd. Små dyrbara skatter kan man säga. Det var böcker från slutet av 1800-talet som jag av en ren slump sprang på. En av de som innehaft böckerna signerade dem redan 1885, och det om något var ju en extremt upphetsande detalj. Ser fram emot att läsa dem längre fram.

På väg mot Urshult och vidare ut på Sirkön började bilen låta ordentligt och vi förstod båda två att något var allvarligt fel. Och mycket riktigt … avgassystemet är troligen sönder. Men vi anlände ändå hoppfulla till Amy’s Café och fick avnjuta deras hembakade kakor och sötebröd. Vi fick även uppleva lite kärlek på stället där en tysk pojke sökte flirta med en svensk flicka, och en engelsk flicka blev lyrisk över den svenska bullen. Förmodligen lär jag leva länge på minnet av de söta barnen för därefter mörknade historien. Bilen var i olag under hela resan hem och under handlingen på Maxi i Växjö började jag må dåligt. Jag gissar att det var en psykisk påfrestning – ett slags mental trötthet för jag var i olag precis som vår bil. Det blev att lägga sig på soffan direkt och vila en timme. Har nog inte mått så på flera år, och tur är väl det. Successivt kändes det bättre framåt kvällen och jag och mamma fick också reda ut lite saker tillsammans. Nu är det bara bilen kvar att fixa vilket kommer göras direkt på måndag!

Ja, alltid är det något. Men trots allt onödigt drama är vi tacksamma och belåtna över vår utflykt. Om några år kanske vi skrattar åt allt! Låt oss åtminstone hoppas på det …

Hejsan!

Vistelsen i Västervik var ett mycket kärt inslag efter en relativt lugn och anspråkslös vecka. Jag fick nämligen erbjudan om att bo tillsammans med en av mina nyvunna vänner i hans föräldrars husvagn några dagar. Då jag redan var inbokad på fredagen blev det bara ett dygn i husvagnen, men vilket dygn! Det var nu några år sedan jag semestrade i en husvagn med pappa och hans fru. Husvagnslivet har ju inte legat för mig på samma sätt i vuxen ålder som det gjorde när jag växte upp. Men det är fina minnen att se tillbaka på, och på så sätt fick jag ju också se stora delar av södra Sverige.

Västervik är dessutom lika vackert och tagande som det sägs vara. Jag blev kanske inte hänförd av borgruinen, men den var ändå iögonfallande. Då blev jag mer tagen av hamnen och stadskärnan som tycks ha bevarat staden som den sett ut sedan åtminstone 1930-, 40-, och 50-talet med bakgårdar och kvartersgator. Det var faktiskt som en liten tidsmaskin. I Växjö har man ju mer eller mindre rensat ut allt sådant. Det är bara runt stortorget, vid residenset och den gatan som skyltar om andra tider. I övrigt är det knappt inget. Därför var Västervik en mycket imponerande vistelseort.

Vistelsen på Västervik Resort Lysingsbadet (campingen) var också den givande. Jag fick träffa lite familjemedlemmar till vännen vilket fördjupade min förståelse för min vän, en helt enastående familj som berörde mig djupt även fast det bara var för någon timme. Familjen sitter ju på viktiga ledtrådar vet ni! I övrigt badade vi båda dagarna. Ett kvällsdopp på onsdagen var absolut nödvändigt efter den stekheta dagen. Torsdagens dopp gjorde mer eller mindre detsamma, men det var otroligt skönt. Speciellt när man fick äta en kulglass efteråt.

Ja, jag är mycket nöjd med resan till Västervik och hemresan var också den ett äventyr då jag färdades med buss och tåg. På bussen kom jag i kontakt med flera intressanta människor, och fick höra de mest dråpliga historierna jag hört på länge – där ett gäng fulla ungdomar stod för den största delen av underhållningen. Konversationen triggade igång min inspiration i varje fall, det är ett som är säkert. I Kalmar var det också kontroll på grund av stadsfesten innan jag skulle gå på tåget. Men på det stora hela var det en behaglig och rolig hemresa. Jag fick ju se delar av Småland jag ännu inte sett så det var en stor vinst för mig.

Yes, det var husvagnssemestern i Västervik det!

Tjena tjena!

Hoppas alla har det bra de sista veckorna innan skolstarten och innan arbetet kallar en tillbaka. En del av er kanske redan avverkat er semester, andra är mitt uppe i den. Hur som helst har vi nog alla njutit lite extra de här dagarna när temperaturerna sjunkit till mer normala förhållanden. Lite regn hade faktiskt inte skadat heller (även om det anses vara dödsdömt att önska regn under en sommar). Nu väntas höga temperaturer igen och jag ser egentligen rött på det, men vad kan man göra? Det är helt enkelt bara att gilla läget.

De senaste dagarna har varit turbulenta och händelserika för min omgivning. Jag tycks befinna mig i ett slags tumult av känslor. Själv har jag börjat skriva på en av mina romaner och det väckte en del känslosamma reaktioner hos mig. Det är en ganska sorglig historia, samtidigt som den också rymmer mycket kärlek, och förhoppningsvis en gnutta humor. För andra har mer allvarsamma åtaganden gjort sig gällande. Åldern har börjat göra sig påmind på ett håll varför hemtjänsten kallats in. En del är i sorg där begravningar har hållits. Jag lider minst sagt med mina vänner och släktingar. Men sorgen balanseras samtidigt upp av mer livsbejakande händelser, ett bröllop är i antågande, flera nya bekantskaper dansar stolt i Prideparaden och snart väntar ett dop och en fest.

Även om det alltid är jobbigt med döden och tanken på att förlora folk som man älskar, ges ändå livet perspektiv när man hyllar kärleken och ett nytt liv som precis har fötts. Det är livets cykel på något magiskt vis. Jag har alltid fascinerats över det. Ända sedan jag mötte döden för första gången har den ständigt upptagit min tid. Ju längre tiden går desto mer förlikar jag mig med liemannen och det faktum att folk som man älskar kommer att dö. Det gör döden mindre skrämmande, i alla fall för mig.

Nu väntar lite trevligheter från min sida. Efter en lugn vecka hemma är det dags att resa lite igen. En camping i Västervik lockar bland annat – tänk vad roligt med lite husvagnssemester!

Önskar alla en fortsatt bra dag! På återseende …

Tjenare på er allesammans!!

Har något mycket underhållande att berätta om igår och lite pinsamt det också!

Vi skulle åka ner till UNF-kontoretdär vi skulle förbereda inför kvällens aktivitet.  När vi skulle hem igen runt kl 18 så visade det sig ganska snart att bilbatteriet har dött..... Ja vad  ska vi göra..... Som tur är så ligger brandstationen bara 3 minuter där från så jag går dit och frågar om startkaplar och om någon kan följa med oss dit för att få igång bilhelv¨¨¨¨ igen.

Vi får en trevlig brandman med oss och hans bil, han får igång bilen igen och sen kör han tillbaka. 

Jag sätter mig bakom ratten och börjar backa,, vi står i en brant uppförsbacke. Får efter 15 meter motorstopp och batteriet dör igen.....

Ja tänkte jag... Kan ju inte gå till brandstationen IGEN och be dem komma igen... 

Efter en timme så går vi dit igen och ber någon följa med oss igen då vi försökt nå halva Ronneby men ingen kan ta sig till oss då  

Vi får denna gången med oss en utryckningsbil som åker med oss bort genom de smala vägarna och konstaterar på plats att vi får köpa ett nytt batteri.

Efter ungefär en halvtimme ringer vi en bärgningsbil som får komma med startkaplar och sen kommer vi, kl 22 på kvällen äntligen hem!!    

Som en räddare i nöden kom en av mina vänner springande med en Arctic Air till mig så att jag kan jobba vid datorn utan att drunkna i svetten. En söt och behaglig liten sak måste jag säga som blåser kall och sval luft på en. Men den når inte vidare långt och den kyler bara ner direkt framifrån. Att den renar luften i rummet är dessutom också ett skämt. Den påverkar bara området runt omkring den. Fördelen är förmodligen energisnålheten, i övrigt är den inte direkt värd pengarna i mitt tycke. Vattnet som kyler ner luften i filtret ska också fyllas på var fjärde timme, så den håller inte så länge … Men men … i värmen är det mesta tillåtet och uppskattat.