Tjenare på er!!

Ja inte mycket har hänt sedan sist då jag fortfarande är sjukskriven.... Eller jo visst händer det saker, bara väldigt ofta är det samma..

Sova, serier, äta, sova, läka..

Om några månader så ska jag vara helt återställd i alla fall och det är positivt, förhoppningsvis till jul och nyår.

I år håller ju både jag och J i nyår tillsammans och vi har bjudit in några nära vänner till att fira med oss, kommer bli toppen!! Nu ska vi bara  slå våra kloka huvuden ihop och planera ihop en kväll som de sent ska glömma! 

Vad tycker ni nu föresten... Ska vi få till en regering snart eller.... Det känns som att vi kommer ha en "övergångsledd regering" i flera år. De kan ju inte komma överrens och röstar hela tiden emot en och varandra... Låt oss veta vad du tycker i kommentarsfältet nedantill. Är du också trött på detta?

Som vanligt under Allhelgonahelgen tänder jag ett ljus för de avlidna, nära och kära som redan tagit steget över. Många spökar ju ut sig och förvränger sina utseenden och festar under den här helgen vilket egentligen inte är så klokt. Halloween har nämligen redan varit när Allhelgona infaller så att klä ut sig nu är lite att vanära de döda och dansa på deras gravar. Även om jag inte kan påverka det hela så är det i mitt tycke inte vidare lämpligt med sammanfallande halloweenfester. Jag har inga problem eller invändningar i övrigt på året, men ja … Nåväl, min egen metod är att tända ljus och ägna mig åt de döda. En del i min omgivning finner det deprimerande och ytterst sorgligt. Inte helt oväntat lockar godiset och festandet i stället för dessa människor.

I en tid där vi lever som om vi vore odödliga blir tanken på livets slut skrämmande. Men ska jag vara helt ärlig anser jag att tankar på döden får en att leva bättre, för döden handlar i själva verket om livet. Jag tror också att min spirituella sida och andliga övertygelse gör att döden inte heller framträder som så värst skrämmande för mig. Det är vid närmare eftertanke bara kroppen, som är själens verktyg, som dör och förmultnar medan själen stiger uppåt. Våra nära och kära finns med andra ord med oss hela tiden när vi behöver det. Något annat förefaller främmande, åtminstone för mig.

Som ett litet avbrott i studierna passade jag och Emma på att baka en Toscakaka. Jag är dock lite osäker på om den blev som den skulle, men den gick att äta i alla fall och det är ju huvudsaken. Nu blir det att fortsätta skriva på uppgifter som ska lämnas in kommande vecka!

Jahopp.. I helgen som varit hade Junis och UNF ett samarbete med LAN mellan våra båda föreningar.

 Planen var att jag och Hannes skulle åka dit med någon till medlem. Jag råkade ut för en olycka vilket gjorde att jag åkte
in på akuten för att kolla upp det.

Alltså kunde jag inte medverka på LAN'et. Hannes skulle då hämta uppsaker hos mig och ta med allt.

Ja vad händer då om att han inte ringer och säger att han blivit kräksjuk.......... Så det slutade i alla fall med att en styrelsemedlem kunde medverka och själva LAN'et verkade ändå ha gått bra.

Bara så typist för att vi hade ju planer på att skrämmas och att ha en frågesport med pris och allt..

Saker i livet blir inte som man tänker sig alltid..

Tjenare allesammans! 

Har gått och blivit sjukskriven i ett antal veckor nu på grund utav en olycka så då tänkte jag,, varför inte använda tiden klokt och blogga lite.

Tänkte först att jag skulle visa er en film ifrån Växjö Marathon som gick av stapeln den 20 oktober. 

Varsågoda!

Födelsedagskalas för älskade mor! Ja, det innebär givetvis en hel del förberedelser, men det hör ju till. Och tillsammans utgör vi ett bra teamwork jag och mamma. Allt blev lyckat och alla var nöjda, det märktes! Det här var också första gången som en av mina morbröder hade med sig sin respektive, och det hade jag stora förväntningar på. Trots omställningarna det senaste året som gått (vilket påverkat oss alla) har familjen utökats med nya kärlekar, och det är inte undra på att man satt vid bordet och småmyste vid tanken på allas lycka. Jag gläds med allihop och känner trygghet inför deras framtid.

Det gör också att jag kan slappna av lite grann och börja fokusera på min egen lycka och kärlek. Var finns den någonstans? I första hand kommer den inifrån och sprider sig till det jag producerar och uträttar i livet, men jag hoppas även att en kille/man skulle vilja göra mig den äran att bringa mig lite lycka i livet. Det finns ju olika former av lycka som gör en hel, och det mesta har jag redan. Det är bara den innerliga kärleken som fattas. Jag vet att den finns där någonstans, det gäller bara att hitta den!

Ha en fortsatt bra kväll! Kram på er!

Livet flyter sakta på och vi med den! Jag är ändå glad över att det framskrider så bra som det gör. I dag har det varit en relativt lugn dag med lite förberedelser inför morgondagens kalas för mamma. Sedan har jag börjat spåna på hur jag ska formulera min analys av den doktorsavhandling som jag fått i uppdrag att läsa. Ett segt företag kan tyckas, och det är det så länge inspirationen tryter, men inte annars. Jag har ju jämsides med detta arbete fått förmånen att fördjupa mig i de isländska Eddadikterna.

En annan nyhet som en del av er säkert redan hört är att Eric Saade tillsammans med Kodjo Akolor, Marika Carlsson och Sarah Dawn Finer ska leda Melodifestivalen 2019! Jag visste förr eller senare att Eric skulle leda tävlingen. Det är så komiskt att det var otänkbart för bara några år sedan. Kommer nog bli grymt!

Det är lite lustigt hur skrivkrampen kan infinna sig när man ska blogga, medan det går bra att skriva andra texter. I helgen fick jag till exempel inspiration till en satirisk bokidé som jag till och med började skriva på. Direkt efter att jag studerat klart i måndags skrev jag ett stycke på ett annat material. Men av någon anledning glömde jag bort att blogga. Det var som om inspirationen och skrivglädjen inte räckte till, vilket ju är djupt beklagligt. Det slog mig till och med att jag inte lade ut mitt stöd för cancerfonden här som jag gjorde på Instagram för två veckor sedan. Här kan vi alltså verkligen snacka om fördröjning.

Men det hindrar ju inte att det läggs ut nu för uppmärksamheten kring cancer förtjänar att nämnas flera gånger om, speciellt när en nära anhörig precis fått sitt cancerbesked förlitar vi oss på hoppet och den inre gnistan. Inte helt oväntat börjar jag också polemisera cancern i den satiriska berättelsen. Förmodligen för att bearbeta det som händer. Man behöver ju sätta ord på frustationen och hopplösheten för att stå ut! Nåväl, jag lovar att försöka bättra mig och uppdatera oftare.

I kampen mot bröstcancer är det självklart med ett rosa band för att visa att man bryr sig om de som har ett helvete därute! Cancern (den s.k kräftan) har blivit en mer angelägen fråga även för mig då folk i min omgivning har drabbats. Alla känner vi någon som i sin tur känner någon som har cancer. En del av oss är själva drabbade! Kräftan hemsöker oss alla …